Morgonljuset kom långsamt in genom persiennerna och kastade sitt milda omdöme över ett ansikte som redan var urholkat av nattens vaka – plånboken var öppen, sjökorten röda, drömmarnas tysta sammanbrott ekade högre än åskan någonsin kunde göra. Jag såg dem falla – mina mynt, mina polletter, dessa små döpta förhoppningar som jag vaggade som en faderlös varelse – såg dem falla, inte med ett skrik utan med en tystnad som rev märgen ur benmärgen. Det var inte bara pengarna, nej. Det var tron, den fruktansvärda tron, att den här gången kanske det skulle bli annorlunda, att vi kanske hade sprungit ifrån björnens skugga och byggt något som kunde bestå. Och ändå, här var den, ruinen, utspridd naken över liggaren som de döda som lämnats i solen – ETH utrensad, SOL släpade sig fram genom dammet som en sårad hund, till och med DOGE, dum som den alltid varit, gnällde ut sitt sista. Jag satt där, stilla, med doften av bränt kaffe och unken ånger tjock i rummet, ett vittne till marknadens och människornas långsamma våld, till trons meningslöshet klädd i digitalt kött. Det var inte bara en krasch. Det var en räkenskap. Och den sorgligaste delen, den del jag inte kan skrubba ren, är att jag ändå öppnade appen igen i morse – bara för att titta.